Ni som vart med om samma sak som mig vet garanterat hur dåligt man mår oftast hela tiden, hur nära man är att börja gråta så fort nån frågar hur man mår? Jag satt och tänkte tillbaka på den dagen då jag fick ett positivt grav test, hur glad jag blev på mvc! Jag blev så glad att jag började gråta minns jag:), men samtidigt så blev jag också orolig! Jag tänkte hela tiden efter det besöket på om nåt skulle gå fel osv. Jag tyckte dom 12 första veckorna som också innebar mest risk gick väldigt långsamt!

Sen var jag helt plötsligt i vecka 16 och fick lyssna på bebisens hjärta för första gången, vilken underbar lycka det var att höra det lilla hjärtat slå! Sen efter det så gick det några veckor till så var det dags för rutin ultraljudet, och även där såg allt kanon ut. Det var först då som jag kände att nu kan jag vara lugn, nu kommer allt gå bra! För nu har jag ju gått halva tiden av graviditeten, nu kan ju inget gå fel.

Men så fel jag hade, samma dag som jag sa högt till min brors sambo "att nu ska det till mycket för att nåt ska gå fel"... Samma dag ungefär 1 timme senare gick vattnet. Och efter det så började skiten helt enkelt! Men dom på sjukhuset var helt ärliga från början med att chansen att detta gick vägen och att bebisen skulle klara sig var bara nån procents chans! Och vi/jag gjorde faktiskt vad vi kunde för vår lill* bebis.

Vi valde att inte titta på den lill* när den kommit ut och vi har heller inte ännu tagit reda på vad det blev för kön, vi vet inte ens om vi kommer att göra det! Just nu känns allt sånt väldigt långt borta, man vet varken ut eller in.

Johan har iaf gått tillbaka till arbetet och jag är sjukskriven fram till den 12/2 . Känns som om jag behöver dessa dagar att få bearbeta lite ensam också!!! Och förutom att detta har hänt så fyller jag även år nu på fredag, men som det känns just nu så kommer jag inte att fira mig denna helg iaf. Det kan nog ta ett tag innan jag orkar ta tag i den biten